hatacancer.blogg.se

Så stark, så modig, så trygg! Det är han, vår älskade Sander.
Han somnade in i narkosen, utan lugnande mediciner, med sin vanliga puls, 60 slag/minut, tillsammans med Peter. När han är orolig trummar han lite med fingret, men nu låg hans hand helt stilla. "Vi ses snart, Pappa"

 

Vi bröt ihop helt när vi lämnade operation. Allt annat är omöjligt. Sander är i bästa händer, men det går inte att värja sig mot rädslan. Han ska opereras inne i hjärnan.

Vi gick tillbaka till vårt rum. Rummets känns så tomt för Sanders säng är borta. När vi nu ändå hade brutit ihop satte vi oss tillsammans och läste hela bloggen och alla kommentarer. Peter har inte orkat läsa bloggen tidigare. Det blev på något sätt ändå en fin stund tillsammans.

Sedan fick vi besök av Marita, vår egen sköterska som satt och pratade med oss en stund. Vi fick en bok också, främst till Vide; "Eugen och den dumma knölen".

 

Sedan försökte vi att samla oss och ta tag i sånt som inte blivit av tidigare, avboka en del jobb, ringa om någon faktura och ringa till Folksam där vi har en barnförsäkring. Ett helt surrealistiskt samtal:

-Hej jag heter Katrine och vill göra en anmälan till vår barnförsäkring.
-Har ditt barn råkat ut för ett olycksfall?
-Nej, han har cancer, han har fått en hjärntumör.

Tystnad

-Då ska jag koppla dig vidare till våra specialister.

 

Vide har tillbringat dagen tillsammans med sin moster Åse på Leos Lekland här i Umeå. Vilka kontraster. Ens ena barn leker och har kul, det andra opereras för sin hjärntumör. Livet är inte rättvist.

 

Vi ska strax äta i lunch i restaurangen vid Södra Entrén. Ute kämpar solen för att bryta igenom.
Måtte det vara ett gott tecken.