hatacancer.blogg.se

Det är en berg- och dalbana som vi upplever. ”Mellan hopp och förtvivlan” har fått en ny innebörd.

Direkt i morse kom ett litet bakslag, då både jag, sköterskorna och förstås Sander själv märkte en förändring på talet, som hittills varit helt perfekt. Sander beskriver det som att tungan ”inte hänger med”, och en del uttal blir läspande och otydliga. Vi har redan tidigare förberetts på att det kan ske förändringar i funktioner flera dagar efter operationen och det är inget stort problem vi märker, men ändå. Vi får då och då be honom att upprepa sig. I eftermiddag ska han få träffa logopeden och göra om talinspelningen som gjordes innan operationen.

Sander tar det med gott mod och känns pigg och glad ändå. Vi har spelat biljard på förmiddagen och sett en film. Han har inte ens sovit sedan i morse. Nu spelar han Fia med Peter i Lekterapin och Vide är i skolan.
Läkarna verkar inte bekymrade, utan tror att det är en nervpåverkan i tungans muskler som gör att tungan blir lite avdomnad, men att det är övergående. Man avbryter nedtrappningen av kortisonet för att eventuell öka dosen imorgon. Han ska testas på nytt för natrium och ordineras att äta mycket chips och dricka saft, juice eller läsk istället för vatten. Lite skämtsamt kan man tycka att det ju passar bra när det ändå är fredag. För det är väl fredag idag?

Det positiva överväger ändå med råge idag, för vi har fått veta definitivt att det inte finns några rester kvar av tumören! Röntgen har visat att det är rent och fint längs alla kanter och något annat skit finns inte heller.
Som sagt väntar cellproverna av tumören, men vi börjar så smått drömma om att Sander är ett av de barn som botas med ”bara” kirurgi. Det är förstås att ta ut en seger i förskott, men drömma får man. Och man får vara glad.