hatacancer.blogg.se

Nedräkningen pågår, imorgon gäller det. Sander är redo och vi med.

 

Dagen blev ju inte som vi hade tänkt oss i och med Vides kräkning. Vi hade tänkt oss en dag med hela familjen, men det är ju ingen idé att planera något nuförtiden, det blir som det blir.
I alla fall har Vide kryat på sig. Han har inte kräkts något mer och ätit som vanligt och varit pigg och rask. Dock gäller 48 timmar karens och han och Peter har tillbringat dagen på anhörigboendet, varit ute och tittat på ankorna, spelat kort, fikat, kastat ringar på en stol, gått ett varv i alla trapphus och annat tidsfördriv.
Vi andra fem har också hållit oss sysselsatta. Vi har spelat monopol (Sander vann överlägset idag också) Sander och Josef har spelat biljard och så har vi opererat de kokta äggen. Det var ett så makabert experiment att det blev riktigt kul och vi skrattade en del. Operationen gick ut på att med skalpell och andra instrument göra ett hål i äggskalet och skrapa ut gulan ur ägget. Tre ägg, ett till varje barn, även kusinen Josef har deltagit. Kul att höra killarnas makabra humor om det hela, "Oj, nu följde en bit av hjärnan med", "Jag spräckte visst skallen på min patient", "Jag får inte ut allt, mitt ägg kommer att behöva cellgifter" och "Nu äter jag upp tumören".
Kommentarerna hade varit liknade från Vide i sitt rum.

 

Den planerade titten på NIVA, där Sander kommer att vakna upp efter operationen, blev inte av pga nattens incident (kräkningen), men det gjorde inget för cancerkompisen har berättat utförligt om uppvaket.

 

Sander har fått många presenter i helgen, bland annat en efterlängtad Skelleftehalsduk andra andra Skegrejer, godis, och en rejäl slant att köpa något för.

 

Klockan 17, strax efter att Josef och mormor åkt hemåt med bussen, fick vi veta att Peter fått tillåtelse att återvända till avdelningen. Min kära syster Åse finns kvar här och bor med Vide på anhörigboendet. Det blev bestämt redan igår, då cancerkompisens föräldrar rekommenderade oss att ha någon anhörig här att ta hand om syskonet. Efter karensen blev det extra nödvändigt eftersom Vide inte kan vara på sjukhusskolan eller med Eva, syskonstödjaren imorgon.

 

Efter middagen bestämde jag, Peter och Sander att nu sätter till oss tillsammans och gråter en skvätt. Det är ju inte så svårt i denna sits och det räcker med att läsa alla fina kommentarer och sms för att tårarna ska rinna. Till exempel fick vi idag en bild från Furubergskyrkan, där man tänt många ljus för Sander.

Det kommer även kommentarer som man skrattar åt, jag tänker då på kompisen Linus hälsning till Sander. "Jag hoppas så för jävligt mycket att du blir frisk".

 

Nu gör vi oss redo för morgondagen. Sander är skrubbad med något medel från topp till tå och sängen är renbäddad. Vi har haft ett fint samtal med en Berit, en av sköterskorna som har berättat exakt hur schemat och händelseförloppet ser ut för morgondagen. Sander är vid gott mod och tycker att det är pirrigt, men skönt att få det gjort. Han känns inte längre rädd för operationen. Just nu känner jag likadant. Vi får se hur det känns imorgon.