hatacancer.blogg.se

Denna blogg har handlat om kampen mot cancer. Den kampen är över. Livet vann denna gång.

Cancer har funnits i vår familj i flera år, utan att vi har vetat om det. Vi har levt med den under tre fasansfulla veckor. Tre veckor som känns som tre månader. Minst.

Vi är en familj som ännu har mycket att lära om det nya livet. Livet efter cancern. Trots att allt har gått precis så bra som det kan gå, så kommer ingenting att bli som förut igen. Vi står inför nya utmaningar när livet ska tillbaka till "det vanliga". Vi behöver lära oss att hantera hjärntrötthet. Och vi behöver lära oss att leva med en viss portion av oro och ovisshet. För även om Sander har haft tur i oturen så kommer känslor av ovisshet och oro att följa oss under flera år framöver. Varje gång Sander får en kallelse till ny röntgen kommer oron att komma tillbaka igen, och igen och igen. Sedan väntan på röntgensvaret som tar några dagar eller en vecka.

Detta får vi lära oss att hantera. På samma sätt som Jenny, hennes mamma Helena och hennes pappa Patrik. Vi upplever exakt samma känslor och har så mycket gemensamt så att det nästan känns kusligt. Helena, som jag aldrig har träffat ännu, men som är den person jag har haft överlägset mest kontakt med under de senaste veckorna. Ikväll ska vi ses hemma hos oss. Jag och Sander, Helena och Jenny.
Det är så lätt att känna sig ensam om det som vi har gått igenom, men vi kommer aldrig att behöva känna så. Jag är alldeles säker på att vi kommer att bli vänner för livet och att vi har många trevliga, men också gruvsamma stunder framför oss. Väntan på nästa röntgensvar och nästa efter det.

Nu har vi föräldrar ett par veckor till att slicka såren och ta igen förlorad sömn. Tid för livsandarna att återvända. Sedan börjar vi om att jobba halvtid under de kommande tre månaderna. Vi får möjlighet att vara ett stort stöd för Sander i hans rehabilitering under en lång tid framöver. Såna är reglerna i Sverige, ett land som jag aldrig tidigare har uppskattat tillräckligt.

Onsdag efter sportlovet kommer vår konsultsköterska Marita och sjukhusläraren Karin att besöka först Sanders klass och sedan alla hans lärare. De ska berätta mer om det som drabbat Sander och hur det kan komma att påverka hans skolgång på kort och längre sikt. Allt för att det ska bli så bra som möjligt för Sander. Han har gått från att vara en "doldis" till att bli en "kändis" på skolan. Han verkar tycka att det känns helt okej.

Jag bär på en ny känsla av tacksamhet. Jag är tacksam över att Sander fått en andra chans i livet, tack vare att vi bor i Sverige år 2016. Tacksamhet mot David och hans team som opererade Sander och mot den underbara personalen på Barn 3, Barncanceravdelningen. Avdelningen som är så älskad, men så avskyvärd. Tacksam över fantastisk släkt och vänner, som ställer upp i vått och torrt, och över det otroliga stöd vi fått från allt och alla. Tacksam för livet och allt som finns mitt framför oss, men som vi missar att se. Tacksam över att jag aldrig mer blir den person jag var tidigare. Jag hade mycket kvar att lära om livet. Nu har jag lärt mig, den hårda vägen.

Bloggen kommer att leva kvar, men jag kommer inte att skriva i den särskilt ofta, kanske vid nästa röntgen? Eller kanske inte? Vi får se.
Jag kommer att fortsätta på den inslagna vägen, att leva här och nu. En dag i taget. Inte planera så mycket, utan ta dagen som den är. Göra det bästa av varje dag. För livet har inga garantier. Det har vi sett. Vi har sett döden i vitögat.

En sak har jag ändå planerat för. Bloggen ska bli en föreläsning. Jag ska hålla föreläsningar i samarrangemang med företag som vill vara med och stötta Barncancerfonden. Jag har ett jättefint kontaktnät i och med att jag jobbar som konsult till Sparbankerna runt om i landet. Jag planerar att dra in pengar till Barncancerfonden. Tack vare dem överlever tre av fyra barn med cancer. Ett av dessa barn är vår älskade son Sander, som tack vare modern teknik och kompetens lever och fyllde 12 år den 23:e februari.

Tack till alla som följt bloggen och stöttat oss på olika sätt.
Glöm aldrig att fånga dagen – Carpe diem!