hatacancer.blogg.se

Idag fyller Sander 12 år. Hjärtat har fått finare presenter än någonsin. Överst på önskelistan stod Iphone 6s, rymdgrå. Det har han fått. Bland annat. Hans mormor bjöd honom (och mig) på lunch på Café Röda Lyktan. Släktfika ikväll. Nästan som en vanlig födelsedag, men ändå inte.

Det har varit skönt att vara hemma några dagar. Vi har försökt att inte tänka så mycket på onsdagen, men påmindes igår när vi såg programmet Husdrömmar på TV. Det visade sig att husets ägarinna har, just det, en hjärntumör. Bygget av vår egen husdröm på ön drar igång på allvar med byggfirman just idag.

Inför morgondagen är jag inte längre rädd för svaret, snarare nervös. Jag tror på allvar att vi kommer att få ett positivt besked imorgon, men tro är att inte veta, som Skalman säger.
Vi kommer snart att få svar på nästan alla frågor. Vilken tumörtyp har Sander? Ungefär hur länge har den funnits i hans huvud? Är han färdigbehandlad i och med den lyckade operationen, eller blir det fortsatt behandling med strålning eller cellgifter? Snart vet vi.

Det som vi aldrig kommer att få veta är varför just Sander har drabbats? Av 23 000 barn, varför just han? Det har forskningen ännu inget svar på. Hjärntumörer hos barn är vad man kallar oturscancer. Han har haft otur, väldigt, väldigt otur. Det känns så orättvist.

Forskarna söker svaren på frågan varför. Vi har valt att bidra till forskningen genom att dels lämna över tumören och även några rör blod från Sander, mig och Peter till en speciell Biobank, där de sparas för framtida forskning. Det känns självklart att göra så.

Imorgon klockan 14:00 har vi det första mötet i Umeå. Då ska vi få svaret från cellprovet. Sedan väntar möten med vår konsultsjuksköterska Marita om planering för Sanders skolgång, möte med logoped och kuratorn för ansökningsblanketter. Det blir en lång eftermiddag.
Tiden fram till klockan 14 blir ännu längre.

Domedagen är nära.