hatacancer.blogg.se

Det är en annorlunda Alla hjärtans dag för familjen Lundström. För det är annorlunda att vistas på sjukhus. Barncancerföreningen tänker på oss familjer även idag. Tårta och hjärtgodis på avdelningen. Jag har besökt presentbutiken i centralhallen och köpt Alla hjärtans presenter till alla i familjen. Jag köpte en till cancerkompisens familj också. De har det rätt så tufft nu. Kompisen har börjat tappa sitt hår idag, men det är det minsta problemet.

Det är nu tolv dagar sedan vi kom hit och en vardag börjar infinna sig här. Från början var dagarna fyllda av undersökningar, provtagningar och möten med läkarteamet, men nu är vi inne i en tid av observation, såromläggning och nedtrappning av mediciner. Sander får fortfarande en del mediciner. Morgon och kväll är det fem olika sorter och en sort mitt på dagen. Det är också en tid av rehabilitering som väntar. Det går fort framåt, men det tar ändå en längre tid att helt återhämta sig efter en så stor operation. Talet har blivit lite bättre nu, men är fortfarande påverkat till och från, vilket inte bekymrar honom alls. Vi skojade en dag och sa till honom att nu vet du hur det känns när du i framtiden har druckit ett par öl för mycket. Våra barn är uppvuxna med galjhumor, så de tål råa skämt.

Vi tillbringar mycket tid i lekterapin, där Vide pysslar på och nu har en stor utställning av diverse egenhändigt skapade kreationer av olika slag. Jag har också börjat pyssla. Det syns att jag är ovan, mina kreationer liknar barnens. De något yngre barnens. Sander spelar spel, kort och biljard. Vi tar någon promenad i de långa korridorerna och Sander går utan problem hela sträckan från Södra till Norra entrén. Igår tog jag och Sander en fika på caféet. Ipad och TV är bra tidsfördriv mot kvällskvisten. Vi, som inte är TV-tittartyperna, följer nu flera dokusåpor. Bokar tvättstugan varannan dag och handlar frukostmat någon gång ibland. Jag ger massage till den i familjen som så önskar. Det finns en massagebänk här till låns.

Det kommer ständigt digitala hälsningar till oss och i fredags kom ett nallebud från bästa vännerna. Innebandylaget har, förutom den fina tröjan, också köpt Fuck cancer armband till alla spelare och ledare. Pengarna går oavkortat till Ung Cancer.
Barncancerfonden har varit på besök och Sander fick en fin Fjällräven ryggsäck, fylld av gåvor och presentkort, allt skänkt av olika företag. En gåva var en risvärmekudde, gjord av skolelever i Lycksele. Vide har också gjort fina presenter till Sander.
Det är nog lite jobbigt att vara lillebror just nu. Det går inte att komma ifrån att alla presenter kommer till Sander. Samtidigt vill han inte byta sits. Han såg Sander på intensiven och jag är säker på att han aldrig vill ha hjärntumör, hur många presenter man än får.

På den tionde dagen gick jag utomhus för första gången. Jag och Vide skulle gå och handla till fredagsmys. Till Ålidhem gick vi, en sträcka på ca 800 meter. Vägen dit tog 70 minuter. I snöoväder….. Vi gick fel fyra gånger. Vide var tapper, men misströstade mot slutet och sa ”Det här dåliga vädret irriterar mig”. Snällt att inte klaga på sin mors bristande navigationsförmåga. Vi gick tillbaka med GPS, det tog 13 minuter……

Peter sitter nu på bussen på väg hem en sväng. Hur det nu än är så finns det ett liv hemma också. Och det finns en del att titta till när det har kommit så mycket snö; båten, stugan, tälten med byggmaterial, stalltaket hos hästarna till exempel. Snäll släkt och vänner gör det gärna åt oss, men det kan vara skönt med ett miljöombyte och att få tänka på något annat för en stund. Eller är det så? Hur känns det att komma till ett tomt hem när resten av familjen är på sjukhus? Inte vet jag, men jag vill inte byta.

Det gäller att underhålla sig på olika sätt, för vi befinner vi oss i en djävulsväntan. Hit med svaret på cellproverna nu. Ovissheten är tärande och dagarna går långsamt. Från den ljusa sidan kan man säga att vi inte stressar i alla fall.