hatacancer.blogg.se

Jag heter Katrine och är mamma till Sander, 12 år. I februari 2016 opererades han för en stor hjärntumör.

På väg

Kategori: Allmänt

Då är vi på väg med bilen till Umeå. Vide är hemma i skolan och blir hämtad av svågern idag.
En gnistrande vacker vinterdag, den tid på året som jag gillar allra bäst. Tiden när ljuset återvänder.

Vi hade svårt att somna igår kväll alla tre. När släkten åkt satt jag och Sander och såg hockey. Skellefteå vann lätt. Sedan gick han och la sig, men kom upp igen efter en halvtimme. Svårt att somna även för den modigaste, tuffaste och coolaste av oss. Vi satt länge och pratade, vi två. Om morgondagen, om det som varit och det som kommer framåt. Om cancer, om skolan, om hockey, om sommaren, om TV-kanaler. Om allt möjligt. Så har det varit de tre senaste veckorna. Sena samtal på kvällarna, men jag har aldrig sagt ”det är för sent, vi pratar om det imorgon”. Det är aldrig fel tid på dygnet för att prata längre. Igår satt vi till nära midnatt.

Just i en ålder 11-12 år när ens barn just börjar att ”växa ifrån” en som förälder, så är det faktiskt en slags bonus att få sitt barn tillbaka, närmare en än någonsin. Samtalen har blivit så annorlunda än tidigare, då så mycket handlade om praktiska saker. Nu är samtalen på en djupare nivå och en slags blandning av förälder/barn och kompis/kompis. Samtal om rädsla, hopp, dåtid och framtid. Dessa samtal som jag aldrig för mitt liv trodde att vi skulle ”drabbas” av, är jag samtidigt också glad för. Jag är en mamma som fått min son så nära som bara ett trauma kan ge.

Jag berättade igår kväll för Sander om min magkänsla som är god, och som visat sig vara så rätt vid två tidigare tillfällen de senaste veckorna. Första gången magkänslan tydligt talade till mig var den morgonen när jag åkte till Umeå med hästen och Sander och Peter hade läkartiden i Piteå. Den sista morgonen i det förra livet. Livet innan.
Innan jag åkte letade jag fram en halskedja i guld som jag aldrig brukar använda, men som jag fått redan som barn. Om min hals hänger sedan dess ett kors, ett ankare och ett hjärta. Symbolerna för tro, hopp och kärlek.


Den andra tydliga magkänslan var kvällen på patienthotellet, när det kändes så fel och jag låg sömnlös större delen av natten. Morgonen därpå blev Sander akut inlagd igen.

Min magkänsla nu är egentligen bra. Hoppas att den har rätt igen. Ändå har jag svårt att lita helt på magkänslan. Jag är ändå nervös. Det blir jobbiga timmar fram till klockan blir 14.

KOMMENTARER:

  • Anonym säger:
    2016-02-24 | 11:17:52

    Tankarna är hos er idag ❤ som andra dagar /ancha

  • Anonym säger:
    2016-02-24 | 13:43:40

    En kvart kvar, håller tummarna för bra besked! /Bisse

Kommentera inlägget här: