hatacancer.blogg.se

Idag klockan 11 har vi besökt klassen, Fantastiska 5B.
Vi kom i slutet av rasten, då klassen var ute. Illtjut när några av tjejerna först såg Sander komma gående. Hysteriskt illtjut till och med. ”Hörni 5B, Sander är här!” ropade de till resten av klassen och alla kom rusande från backen där de åker madrass. Tur jag valde den vattenfasta mascaran dagen till ära.
Det blev många kramar och typ alla ville sitta bredvid Sander i klassrummet och samma i matsalen till lunchen. I matsalen fanns även andra klasser och jag tror det blev dagens snackis att Sander varit på besök. Jag lunchade med klassläraren och fick höra om en klass som mognat och fått en starkare sammanhållning, samt en annan attityd, där den tuffa och coola fasaden inte är lika viktig längre.
Ärret väckte lite blandade känslor, mest coolt, men även lite läskigt. Jag håller med, det är coolt – och lite läskigt.

Jag märker att onsdagen närmar sig. Jag känner att jag faktiskt är smått mentalt instabil. Jag brusade över för en nyans i tonen i ett sms som jag fick. Och jag var inte särskilt trevlig när jag ringde till Fora för att avsluta en försäkring på gamla företaget. Jag märker att veckorna av ständig mental press sätter sina spår.

Ute på stan, affären, pizzerian osv märker jag även att det finns två sorters människor. Majoriteten tillhör de som kommer fram, hälsar, kanske ger en kram eller ryggdunk och säger något i stil med ”vi följer bloggen”, ”vi tänker på er”, ”vad du skriver bra”, skönt att det gått bra hittills”, ”hur är det med grabben?”. De människorna som vågar komma fram.
Sedan finns de andra, de som vänder bort blicken och inte låtsas se en. Vi försöker att inte ta det personligt, utan tänker att de saknar ord om det som har hänt.

Oavsett vilket så märks det tydligt ute bland folk att inget är som vanligt längre.