hatacancer.blogg.se

Chocken som får blodet att frysa till is, chocken som förlamar hela kroppen, chocken som får dig att tappa andan.

Chocken när du får veta att ditt barn har en knytnäve stor hjärntumör ....... 

 

Det är natt på Norrlands Universitetsjukhus i Umeå. Första natten i det nya livet, livet med cancer i familjen. Klockan är två, men jag kan inte sova. Tankarna rusar runt i huvudet som i en torktumlare och tårarna rinner ner för mina kinder.

Fram till för en månad sedan var vår son Sander en vanlig pigg 11-åring kille som gillar innebandy och fotboll. Sedan kom först yrsel, sedan huvudvärk och kräkningar. Vi besökte akuten för 10 dagar sedan, men just då var han lite piggare, så vi åkte hem med en remiss för barnmigrän två veckor senare.

Nu behöver vi inte den läkartiden längre. De tre senaste dagarna har läget akut försämrats, mer och mer huvudvärk och dessa eviga kräkningar. Vi fick en akuttid på barnmottagningen i Piteå igår, och på magnetröntgen hittades det som ingen förälder ens vill tänka på, en hjärntumör stor som en knytnäve. Det blev ambulanstransport 150 km/h med blåljus till Umeå, då tumören orsakar farligt högt tryck på hjärnan. Aldrig har vägen till Umeå känts så lång, trots att det aldrig gått så fort.

 

På Barnavdelning 3 råder ett behagligt lugn. I korridoren möter vi en flicka i 2-årsåldern med skalligt huvud, kopplad till en droppställning. Hon strosar runt med sin pappa i hasorna, som rullar ställningen. Jag förstår att flickan får cellgifter. Vi är ju på avdelningen för cancersjuka barn. 

Vi får ett familjerum med tre sängar och en sköterska kommer genast med en mugg med upplösta kortisontabletter till Sander. Kortisonet ska lindra svullnaden i hjärnan, men förhoppning att slippa sätta in ett dränage i skallen. Det visar sig funka och efter en knapp timme är Sander lite piggare och visar för fösta gången på flera dagar lite aptit. Yogurt vill han ha. Vi föräldrar är också hungriga, klockan är 21.30 och vi har inte ätit sedan lunch. En sköterska värmer lasagne till oss, men jag har svårt att äta. Det är som att magen är uppfylld av en stor klump. Jag pressar ner en liten portion i alla fall.

Sedan kommer två läkare och gör massa tester på Sander. Han klarar balans och koordination mycket bättre än i Piteå, och läkarna är nöjda. Det tas också ca 7 rör med olika blodprover. Nya kontoller kommer att göras under natten.

Imorgon väntar en dag med ytterligare undersökningar och vi ska träffa hela specialistteamet. Kanske får vi stanna i Umeå, kanske åker vi vidare till Stockholm eller Uppsala. Det spelar ingen roll var vi hamnar. Där oddsen är bäst, dit ska vi.